tisdag 24 januari 2017

Amning, statistik och jämställdhet

Amning och jämställdhet är båda viktiga för barnet och för familjen. Amningen har hälsofördelar för barn och mamma och jämställdhet ger barnet tillgång till båda föräldrarna, båda föräldrarna glädjen att stå nära sitt barn och ger föräldrarna ett stabilare förhållande. Att ställa de två emot varandra är alltså i högsta grad kontraproduktivt för föräldrar och barn.

Vi vet att jämställda pappors barn ammas mer från Mats Berggrens projekt ”Pappa på riktigt” (Här och här) och fortsatta arbete att pappor som är med i pappagrupper är mer föräldralediga, VAB:ar mer och deras barn ammas mer.

Vi har också en svensk studier om samband mellan att pappa tar ut föräldraledighet och amningen av barnet (här). Den studien visar att mer föräldraledighetsutag av pappa ger mer längre amning för barnet.

Detta är anledningen till att vi i tidigare inlägg vänder oss emot att Frida Park i DT (här) skriver att vi i Amningshjälpen skulle ha larmat om att föräldrars jämställdhetssträvan hotar amningen. Vi är givetvis oroade över att amningsstatistiken pekar på en fortsatt låg amningsfrekvens och att de flesta barn inte ammas efter de rekommendationer som finns, helt i 6 månader och delvis till 1 års dagen eller längre. Men vi måste leta efter verkliga orsaker!
 
Vi måste skilja på vad vi vet och vad vi tror. Vad det gäller den relativt låga amningsfrekvensen så är det väldigt lite vi faktiskt vet. Vi vill veta mer, men då siffrorna statistiken bygger på är avpersonifierade. Socialstyrelsen vet inte vilka individer som ligger bakom ”pinnarna”. Det gör att forskningsmöjligheterna är begränsade. Det finns mer detaljerade uppgifter från Uppsala och Örebro och vad man kunnat se där är att nedgången varit lika i alla kategorier av föräldrar, dvs oberoende av sociala faktorer. Vi vet att amingsfrekvensen är olika i olika län och olika i olika kommuner och det går att fundera på vad som skiljer områdena åt, trender, utbildningsnivå, vårdens företrädare och kanske hur aktiv Amningshjälpen är just där. Men vi väntar fortfarande på trovärdiga slutsatser.

Vi vet att vården har monterat ner den satsningen på amningsvänliga sjukhus. Ett initiativ som på engelska heter ”Baby Friendly Hospital”, vilket är ett namn jag tycker bättre om, då rutinerna är bebisvänliga, tex stärker anknytningsmöjligheter, även om mamman inte vill amma. De rutinerna har inte underhållits och tillmatning och lättsamhet att ge barn flaska har tilltagit. Det finns för lite forskning på flaskans negativa effekt på amningen, men tidig tillmatning vet vi har negativ effekt och som hjälpmamma pratar man allt för ofta med föräldrar vars barn fått sin amningsförmåga störd av flaska. Vi vet att bra vårdrutiner stärker föräldrarna och ger amningen en god chans, utan att pressa.

Vi vet att pappor inte fångas upp som likvärdiga föräldrar av MVC, BB och BVC. Vill de bli sedda måste de knuffa sig fram. Vill vi ha engagerade pappor, som är kunniga närvarande med barnet och kan stötta mamman i en amning de mår bra av (eller stötta i ett beslut att inte amma), peppa och vara problemlösare då behöver vården bemöta pappan som en första klassens förälder, precis som de gör med mamman. Vi vet att det ökar både jämställdhet och amning!

Jagg tror att vi anar vad som lönar sig att göra! Varför inte testa och följa upp, så att vi sedan kan säga att vi VET på riktigt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar